Bloggen dog. Eller min motivation till att blogga försvann. Jag är en hopplös periodare och det förklarar nog saken. Lägger ner min själ i nåt som jag för tillfället tycker att fantastiskt kul och bara måste göra. Och så gör jag det oftast till 100% innan det blir mer ett måste än något roligt. 

 

 

Jag gick en helgkurs i silversmide för ett år sen eller två. Eller var det tre? Minns inte riktigt för hjärnan har fungerat sisodär på sistone utan sömn. Hade efter det en period när jag skulle tillverka silversmycken varje ledig sekund. Såga, såga, såga. Fila, fila, fila och så borra lite på det. Och jag skulle minsann bli silversmed när jag blir stor. Sambon suckade varje gång han kom hem till en hög med silverspån på vardagsrumsmattan efter mitt sågande.

--> Mina smycken -->Fler

 

Men så började min mamma visa mig tenntrådsarmband på Tradera. Inte sådana vanliga bruna med silvertråd som man hade när man var liten. Utan stora breda och färgglada skapelser där det ena var snyggare än det andra. Sådana armband måste jag naturligtvis göra! Fick ett grymt starkit av mina föräldrar när jag fyllde år, eller var det kanske i julklapp. I vilket fall gjorde jag ett par stycken. Jag flätade tenntrådar för glatta livet men blev aldrig riktigt nöjd. Det var svårt att få det rakt. Svårt att få renskinnet att bli lika brett hela väggen. Jag gav upp.

--> Mina tenntrådsarmband -->Fler

 

Min kollega på jobbet hade börjat virka. Jag blev mer och mer nyfiken. Frågade och tittade. Får man prova eller? Innan jag visste ordet av det hade jag varit och köpt garn och virknål. Hon lärde mig på luncherna på jobbet. Där satt vi som två gamla tanter på syjunta och virkade diverse grejer medan de unga manliga kollegorna skakade på huvudet åt våra alster. Mamma skulle sen fylla 50 år. Jag fick en idé och skulle göra vantar till henne. Jag virkade, remsade upp, virkade om, det blev fel, gjorde om, det blev rätt. Och dömma av förvåning blev det ett par vantar. Jag fick mersmak. Skulle göra halsdukar, barnvantar och en filt till barn nr 2. Det här var den perfekta sysselsättning för mig. I några veckor. Sen blev det jag påbörjat liggande. Efter några månader hade min gröthjärna glömt hur man gjorde. Nu ligger en stackars påbörjad filt under sängen och längtar efter att bli färdig.

--> Mitt virkande  -->Mer

 

Vinlådor i trä kan man göra mycket kul med tänkte jag när jag kom över ett stort gäng på mitt jobb på flygplatsen. Sprang på Coop och handlade in färg och började måla för glatta livet. Här skulle det göras business av trälådor tänkte jag. Det blev en business också. I ett par månader. Jag sålde 20 stycken ungefär. Men som med mycket annat tog det för mycket tid. Jag skulle jobba 8 timmar om dagen. Jag skulle hämta på dagis, Laga middag. Leka med finaste Filip. Bada och läsa godnattsaga. Sen skulle det röjjas och plockas. Och den där röven fick aldrig riktigt sätta sig i soffan för här skulle det målas om kvällarna. Stod ute i minusgrader och sprayade lådor. Färgen sitter fortfarande kvar på betongen här utanför. Så kan det gå. Och jag tröttnade på att stressa med detta.

--> Mina lådor -->Fler

 

Men så fick jag för mig att det vore kul att såga ut egna grejer och måla en massa annat skoj. Sågandet lärde jag mig så bra på silversmide- kursen och det kom till bra användning här. En skylt till stugan skulle jag göra. Det blev en dalahäst som hälsade alla välkomna. Jag kom över den perfekta eu-pallen också. Den som bara absolut måste bli ett bord. Jag slipade och målade och hade stora ambitioner. Det enda jag inte tänkt på innan var var jag hade tänkt att ha den. Vi hade då rakt inte plats i lägenheten på 56 kvm. Typiskt. Den får ligga i förrådet i stugan utan ben och vänta på sin tur i rampljuset. 

--> Mina träalster  -->Mer -->Mer

 

Älskling nr 2 kom till världen och två barn tar mer tid än ett barn och jag hade en lång paus från allt det kreativa. Jag ville bara sitta med min lilla bebis i famnen och gosa. Så mycket att min sambo påminde mig om att jag kunde lägga ner honom ibland. När han blev lite större och somnade ungefär samma tid som storebror snöade jag in på tävlingar på internet. Första vinsten trillade in, sen andra och tredje... fjärde. Jag fick mersmak. Jag spenderade hela kvällarna med att gå igenom alla nya tävlingar som lagts ut under dagen. Om jag inte hann gå igenom dem blev jag stressad. Då måste jag gå igenom gårdagens och dagens tävlingar dagen efter. Det tog tid. Allt tog en massa tid. Sambon klagade när jag tävlade men inte när jag vann. I dagsläget har jag på några månader kommit upp i 16 st vinster. Men jag har slutat nu. Det blev som en drog som tog över mina kvällar totalt. Jag blev stressad. Jag blir lätt det av "måsten". Känns skönt att vara kvitt beroendet. Men sambon är besviken. Nu blir det ej fler vinster.

 

Så jag ljuger inte när jag säger att jag är en periodare. Men en kreativ sådan. Jag ger ALLT när det dykt upp något som fångat mitt intresse. Ingen kan då övertala mig att det inte går, att jag inte kan eller att jag inte ska. Jag är ganska bestämd av mig. Envis till tusen. 

 

Otroligt nog är jag just nu utan ett beroende. På gott och ont. Därför tänkte jag att jag ska börja blogga igen. Det ni! Jag kan inte lova att det kommer bli ofta. Heller att det kommer vara spännande bilder till varje inlägg. Men jag lovar att jag ska skriva när jag har något på hjärtat... ♥

 

 

Det går verkligen fort här, lilla älsklingen är redan 1 månad gammal ♥

  

Jag skickade en bild på Milian till mamma på Skype häromdagen. Hon brukar alltid svara ganska fort men den här gången tog det tid, så jag tänkte att hon säkert sprungit iväg till fotoalbumet för att jämföra bilder. Jag hade nämligen för mig att det fanns en bild där från när jag var nyfödd där jag var rätt lik våran lille kille.

 

Som de flesta vet blev en liten kille född i fredags (den 5 april). Han har fått namnet Milian Alexander och här är historien om hur han kom till världen:

 

Jag och Tom Stian ska precis gå och lägga oss natten mot fredagen. Jag har nu varit gravid i 38 veckor och 4 dagar och längtan efter att killen i magen ska komma ut är stor. Många gravida känner av förvärkar/sammandragningar flera veckor innan förlossningen startar. Det ska tydligen vara ett slags sätt för livmodern att träna på inför det som komma skall. Men min kropp har då aldrig varit intresserad av att träna nåt inför en kommande förlossning inte. Varken den här gången eller förra gången jag var gravid. På sin höjd har jag haft mensvärk tre gånger eller nåt.

 

Just den här kvällen kommer vi i säng ganska sent. Jag märker att att jag har lite ont i ryggen men inget att höja på ögonbrynen av. Jag tänker att jag ska kissa en sista gång innan jag stänger mina blå och ser då att det kommer lite rosa-aktigt grejs på pappret. Eventuellt lite slempropp. Jag berättar det för min andra hälft men han verkar inte tycka att det är nåt att fundera över och säger åt mig att vi ska sova. Men jag lyckas ändå övertala honom att vi ska packa det sista på listan som hänger på kylskåpet (glasögon, kameror, lägga fram koppel till Mario m.m). Allt det där som man inte kunde packa i förväg. Jag får hjälp med det men det är lite motvilligt. Sen vill han fort in till sängen och så lägger han sig med ryggen mot mig och säger godnatt,

 

Jaha, ja då är det väl bara att somna då tänker jag också för här var det inte nåt att hämta. Vi somnar bägge två och strax efter kl 01.30 vaknar jag av att vattnet går. Och som det går. Som att sticka ett stort hål i en ballong fylld med vatten. Det känns helt overkligt att ligga där med benen isär och känna "jävlar vad blött det blir i sängen". Jag dunkar till Tom Stian och säger att vattnet går. Och då jävlar blir det fart på gubben. Han flyger bokstavligen ur sängen och försvinner in på toan. Själv sitter jag på sängkanten med vatten som forsar ur mig åt alla håll och kanter och undrar om man kanske kunde få ett handtag? Men så var inte läget och jag får själv vagga mot toan medans vattnet rinner på golvet och inte kan jag få sätta mig på toan och få ur det sista heller för där är nån annan. Men hallå liksom..

 

I vilket fall så far Tom Stian sen runt i lägenheten som en galning. Slemproppen fick inte fart på honom, men det kan man säga att vattnet fick. Jag behöver inte vänta länge innan första värken kommer och jag lyckas andas mig igenom dom första genom att stå på alla fyra och luta mig mot soffan eller sängen. Men det börjar göra ondare och ondare och de kommer hyffsat tätt. Tom Stian ringer både förlossningen och grannen som sagt att de kan ställa upp och ha Filip om det blir bråttom. Förlossningen ber att få prata med mig. Typiskt tänker jag men tar luren och pratar med människan i telefon samtidigt som jag kämpar mig igenom onda värkar. Det bestäms att vi ska åka in. Grannen kommer över och tar Filip och Tom Stian kör fram bilen. Jag inväntar först nästa värk innan jag vaggar ut till bilen.

 

Klockan är strax efter kl 02.00 på natten när vi börjar färden mot sjukhuset. Det var ca 30 min sen mitt vatten gick. De första värkarna som kommer medans vi åker i bilen klarar jag med nöd och näppe att andas mig igenom. Men det dröjer inte länge innan jag känner att det här gör för ont för att jag ska lyckas flåsa mig igenom dem. Så jag väljer att skrika och vråla allt va fan jag kan. Jag skriker nästan lungorna ur mig och värkarna kommer med ca 2 minuters mellanrum, Tom Stian klockar dom. I vanliga fall tar det ca 35-40 min till Ullevål Sjukhus i Oslo men Tom Stian har nu en snittfart på 140 km/tim skulle jag tro och han har nog tänkt att vi ska komma fram väldigt snart. Tack gode gud att det är mitt i natten och att det nästan inte är nå trafik på E6:an. 

 

Vi har kanske åkt halva vägen när det gör så överjävla ont att jag önskar att nån kunde döda mig. Jag skriker, vrider mig i smärtor och halvligger över Tom Stian medans han kör. Till slut gör det så ont att jag sliter av mig bältet och tar tag i handtaget som sitter ovanför bildörren i taket. Där halvhänger jag och vrider mig åt alla håll och kanter samtidigt som jag skriker som en gris. När vi är nästan framme tror jag att jag ska tuppa av och slår allt vad jag kan med knytnävarna på inredningen i bilen. Av vilken anledning vet jag inte men det känns bättre att göra så. Tom Stian fattar inte vad jag håller på med och mumlar "men herregud!!". 

 

Väl framme vid sjukhus-entrèn ringer Tom Stian in för dörrarna är stängda. Klockan är nu ca 02.25. De i telefonen hör mina skrik i bakgrunden och kommer ut med sängen till bilen och ett slags "föda utomhus-kit". Jag sitter i bilen och snyftar med huvudet lutat mot bildörren och ännu mer vatten forsar ur mig (just då vet jag inte vad det är som rinner), jag känner bara att det bllir varmt i trosorna och mysbyxorna och tänker "ja, det var det bilsätet det". På nåt sätt kommer jag över till sängen och jag vet inte då att den påsen dom slänger upp bredvid mig innehåller grejer till att föda utomhus med. Det enda jag vet är att den irreterar mig sjuk mycket och jag vill bara kasta bort den. Och lika som när Filip skulle födas så kör barnmorskorna in i alla jävla dörrkarmar och väggar som finns och jag fattar inte att man kan vara så kass på att styra en säng.

 

Väl inne i förlossningsalen sliter dom av mig byxorna och en del folk hälsar på mig men jag kunde inte bry mig mindre. Barnmorskan Monica börjar iallafall på en undersökning av mig men hinner inte klart innan en ny värk kommer och jag vrider mig undan. Jag ber om smärtlindring men ingen svarar. Jag ser på Tom Stian och säger att jag behöver nåt mot smärtan, nån MÅSTE ge mig nåt mot smärtan. Men inte heller han svarar och jag undrar vad fan det är för fel på folk. Fattar dom inte hur ont jag har?! Till slut skriker jag att jag vill ha lustgas men får till svar att det har dom slutat med på det här sjukhuset. Det var tydligen hälsofarligt för personalen. MEN VAD I HELVETE! SKÄMTAR NI MED MIG?!. I den sekunden vill jag bara dö. Inte ens lustgas kan man få. Och inget annat heller tydligen. Just då förstår jag inte att dom inte svarar mig på mina desperata rop om smärtlindring för att vara dumma utan för att det är för sent....   det är för sent att få smärtlindring. Monica känner nämligen huvudet på ungen. Hon säger att jag varit så duktig som gjort allt arbete i bilen på vägen in för nu är bebisen snart här. Ja, tacka fan för att jag hade så jävla ont då, när jag öppnat mig 10 cm på på typ 20-30 min och dessutom gjort det i en bil.

 

Nu är det dags att krysta. När Filip skulle födas hade jag fått epidural och kände inte riktigt krystvärkarna. Då tog jag i när barmorskan sa att jag skulle ta i. Men den här gången känner jag det extrema behovet av att bajsa som alla pratar om. Jag tar i och tar i och tar i ca 10 min. Sen säger Monica att jag inte får ta i utan måste hålla igen och andas som en hund (detta för att inte spricka). Alla i hela rummet andas som hundar känns det som, inkusive Tom Stian. Och så jag då innan jag äntligen får ta i igen och ut kommer en alldeles perfekt och lagom stor bebis. Barnmorskan och de övriga i rummet skrattar lite för denna lilla bebis började tydligen skrika redan innan han var ute. Han skrek när bara huvudet stack ut och jag skulle göra allt för att få se det. Klockan är 02.51 och det är alltså ca 25 minuter sen vi stod ute på parkeringen.

 

Hela min kropp skakar av all smärta som jag nyss upplevt. Milian läggs upp på mitt bröst och mage och jag är glad men är nästan i chock över allt som hänt att jag inte riktigt kan fatta att han är här. Han ligger en liten stund på mig och han tar bröstet nästan direkt. Men jag kan inte riktigt njuta av stunden för jag vet vad som väntar. Den förbannade moderkakan ska också krystas ut. Som att det inte räcker med att krysta ut en bebis.

 

Och så kommer det. Monica säger till mig att nu ska moderkakan ut. Min kropp skakar fortfarande väldigt mycket och jag känner att om jag ska klara att få ut den där rackarns moderkakan så kan jag inte ha Milian på mig utan ber Tom Stian att ta honom vilket han naturligtvis gör.

 

Sen börjar trasslet. Moderkakan vill inte komma ut. Vi försöker tillsammans jag och Monica. Vi väntar en stund. Vi försöker igen men det går bara inte. Hon ber om hjälp av en annan barnmorska men det går inte ändå. Så de sätter akupunktur-nålar i mina fötter. Jag tycker det är löjligt men jag säger det inte. Så försöker vi igen men det går inte. Monica säger att om det inte går snart så blir det operation. Jag ligger och och önskar att det ska bli operation för då får jag smärtstillande och i bästa fall blir jag sövd och det är det enda jag vill just nu för jag har så jävla ont överallt. Monica drar innuti mig en sista gång och den andra barnmorskan knådar och pressar utanpå min mage (jätteskönt ja..). Till slut släpper den och kommer ut. Men ut kommer också över en liter blod och det är inte bra.

 

Barnmorskorna drar i larmsnöret och in springer några grönklädda folk. Kirurgen är dock upptagen med annat och den ena barnmorskan säger att de måste ringa jourhavande läkare. Jag tänker fortfarande att en operation måste vara på sin plats nu. Bara söv mig nu för jag vill bara slippa det här. Just i den sekunden ser jag att den ena barnmorskan kastar sin näve mot min mage och tar ett djupt tag i fläsket samtidigt som hon skriker "jag har livmodern!!" . Den blåhåller hon sen en stund och jag får medicin som ska stoppa upp blödningen. Jag tittar ner på min mage och där står hon med livmodern i handen och det känns ju helsjukt.

 

De lyckas iallafall stoppa blödningen och allt kaos lugnar ner sig lite. Tom Stian står med Milian i famnen en bit bort och jag känner att nu är det äntligen över.

 

Jag får vila en liten stund innan  Monica tycker att det är dags att jag går på toa och kissar. Det är tydligen väldigt viktigt även om jag inte fattar det där och då. Och duscha ska jag tydligen göra också. Om inte Monica vore världens snällaste och bästa barnmorska så hade jag sagt åt dem att det kan ni fetglömma. Men jag följer snällt med. Och som väntat svartnar det när jag står i duschen och benen viker sig. Jag får hjälp av en till person  att sätta mig på pallen i duschen och där sitter jag och hänger med huvudet och känner mig som en trasa. Var det här verkligen nödvändigt liksom?

 

Efter det flyttas jag och Milian in på ett annat rum som jag ska dela med en annan mamma och hennes barn. Tom Stian ber dom snällt att åka hem. Så där ligger jag och ska ta igen mig men hennes bebis skriker konstant känns det som så jag får inte en blund. Men det gör inget för jag kan inte sluta titta på min lilla guldklimp som är så underbara att jag håller på smäller av. Han sover, smaskar lite bröstmjölk och sover vidare. Så fin och perfekt! Vid 12-tiden får jag besök av Tom Stian och Filip och nu börjar vårat nya liv som två barnsfamilj ♥

 

 

 

 

 

När jag fyllde år bjöd Linnea mig på fika i Råholt och så slank vi in på en klädbutik bredvid fiket. Där hade dom fått in otroligt fina klockor som var vårens modeller och jag föll pladask för dem! Jag som letat klocka rätt länge och inte hittat nåt som känts helt hundra blev ju eld och lågor över de här med riktigt stora urtavlor och läckra färger.

 

Men råd tyckte jag inte att jag hade tills mami och papi gav ett litet bidrag i födelsedagspresent när dom var här och hälsade på i påsk!

 

Så nu är den vita klockan med lila detaljer min! ♥

 

 

 

Vi har haft en väldigt fin påsk med bra väder och besök av mina föräldrar. Filip blir så glad när dom kommer hit och vi har hunnit med att göra en hel del mysigt de här dagarna. Promenader ute i finvädret och på söndagen tog vi bilen in till Oslo för att kolla in Aker Brygge och Operahuset.

 

Jag fick tulipaner, linser, pengar och lite smått och gott i födelsedagspresent också. Idag ska jag välja ut en klocka för pengarna! Det kommer inte att bli lätt, så jag tror att mannen måste med som smakråd ;)

 

Hela påsken gick vi och hoppades att den lille i magen skulle vilja komma ut för det hade passat perfekt när vi ändå hade besök, men han trivs nog alldeles för bra i magen. Så det ser ut som att vi får vänta en stund till!

 

 

 

Imorse vaknade man av skönsång, frukost på säng och paket. Filip och Tom Stian hade ordnat det riktigt fint och jag fick till och med leta fler paket efter att jag klivit upp! Tack älsklingar! ♥

 

Morgonen spenderade vi på Filips dagis där det var påskfrukost och film-visning (de hade filmat när barnen åkte skidor på vinteraktivitets-veckan). Sen åkte vi alla in mot Oslo för att kika på lite inredning till stugan och äta en god thai-lunch!

 

På eftermiddagen begav vi oss iväg för lite skidsko-åkning! Inte jag då även om jag hittade finaste skidsko-dräkten i garderoben ;)

 

Det händer inte så mycket här på bloggen om man säger så. Det beror väl mest på att det inte händer så mycket i verkliga livet heller... ;) Just nu är det mest en lång väntan på att bebisen ska komma ut!

 

Det är inte lätt att vänta alla gånger. Speciellt inte när det känns som evigheter innan lillebror kommer ut...

 

 

Kaggen växer så det knakar. Men bara frammåt och inte nåt åt sidorna så jag känner mig en aning sprickfärdig om jag säger så!

 

Här har ni vecka 32+1 (Tagen för exakt en vecka sen)

Vi har verkligen haft en superhelg i stugan med mina föräldrar. Filip hade längtat massor efter att åka dit och så han var på toppenhumör och bättre väder hade man inte kunnat få!

 

 

 

Jag och Elinor pratade på skype härom dagen och kom fram till att det oftast är roligt att titta tillbaka på gamla bilder från när man varit gravid. Men oftast har man kanske inte så jättemånga bilder och det slog mig att de enda jag har från den här graviditeten är de såkallade "magbilderna" som jag varit duktig att ta. Men jag har nog inga bilder alls där ansiktet är med, min sambo är inte så  flitig på det där om man säger så. Vart vi än är och vad vi än gör så är det jag som står bakom kameran ;) Han och Filip är med på 99 av 100 bilder.

 

Därför tänkte jag idag att nä nu jäklar drar jag på mig lite smink (rätt mycket för att vara ärlig) och så bygger jag en liten egen studio och tar några fina bilder! Det bästa med det är att man kan hålla på tills man blir nöjd och att jag tycker att det är så kul att fotografera! Hehe..

 

 

 

 

 

Vi har gjort en del förändringar här hemma på sistone. Mest för att få mer plats och yta innan bebisen kommer.

 

Nu när man ser de här bilderna och vilken skillnad det blev kan man knappt fatta att man stått ut med de möbler man hade innan, men man blir kanske lite blind när man ser det varje dag.

 

 

FÖRE:

Nu när vi är tilllbaka i Norge har jag passat på att fota magen igen och klippt in den i mitt lilla fina kagg-kollage. Som ni ser så har magen blivit ordentligt mycket större sen sist och jag kan inte riktigt fatta att den ska växa i tre månader till. Jag känner mig stor och otymplig nu!

 

Större än med Filip är jag också om man jämför med samma vecka som han låg i magen. Men så har också läkaren konstaterat nyligen att det är ett stort barn.